Ärende till IVO

Från. Alena Landelius 19670428-9468
Sundstigen 6, Oxelösund Tel. 070-7471855
Mail. landelius@alena.nu

Skickat anmälan till Patientnämnden i Värmland som vidarebefordrat min anmälan till Psykiatriska Akutmottagningen Karlstad som anmälan gällde.
Fått svar av dem som jag tyckte var väldigt standardiserad.
Övertygad att min anmälan hamnade i en hög som bara växer så tog jag kontakt med undertecknad, verksamhetschef psykiatrisk slutenvård Karlstad, Christina Karlsson.
Jag anser att min anmälan är allvarlig.
Hon försäkrade att de tog detta på allvar och att ärendet togs upp med vissa chefer.
Psykiatriska öppenvården Kristinehamn har även skickat en avvikelse till Psykiatriska Akutmottagningen Karlstad.
Min anmälan riktar sig främst mot Tore Fors ST-läkare. Mitt syfte att gå vidare till er är att jag inte tycker att en läkare får bete sig som han gjorde och jag tror ju inte att jag är ensam med min upplevelse heller tyvärr.

Mina ord om händelsen.

Förhistoria
241006-241026
Den 6 oktober mådde jag väldigt dåligt psykiskt.
Skilsmässa med psykisk misshandel.
En psykisk skörhet som jag alltid har med mig.
Jag hade planerat en tid att jag ville ta mitt liv. Dagen var inne och jag städade lägenheten, skrev ett avskedsbrev, drack mig berusad, tog 3000E långtidsverkande insulin och la mig i sängen och väntade. Efter en stund fick jag en sådan panik att jag ringde 112. Det innebar ambulans, 4 dagar på IVA i Karlskoga, helikopter till Karlstad, 2 dagar på IVA i Karlstad, 3 dagar på akutmedicin Karlstad och 2 dagar på psyk avd 46. Jag hade blivit bjuden till Spanien av en vän redan i våras. Jag mådde inte speciellt bra och läkarna tyckte inte det var lämpligt att jag skulle åka men ville så gärna åka och tänkte att det skulle göra mig gott, så jag skrev ut mig den 16 oktober. Den 28/10 kom jag hem från Spanien som hade varit ok men med några panikångestattacker som jag och min vän red ut. Men ju närmare mitt hem i Värmland, desto sämre mådde jag psykiskt med all kaos, pågående skilsmässa där jag varit utsatt för psykisk misshandel i 15 år, funktionella anfall i 8 månader där jag ca två gånger i veckan blir medvetslös, utredd av neurolog och konstaterat att det är stress, livskris.

2024-11-01
Den 1 nov kom jag till psykiatriska akutmottagningen i Karlstad med sjukresa pga att jag mådde så pass dåligt med svår ångest och suicidtankar. Jag var även förkyld med feber och pga av det skörare än normalt.
Tore Fors ST-läkare kom in i rummet med visir och munskydd, stod vid väggen i rummet.
Frågade vad han kunde hjälpa mig med. Jag försökte förklara hur jag mådde. Han sa inte mycket utan han skulle gå och prata med bakjouren. När han kom tillbaka så meddelade han att bli inlagd var inte aktuellt, jag kunde ju smitta andra patienter och så var det ju även fredag, ingen ordinarie personal på plats. -Så du får åka hem igen, blir du inte bättre psykiskt så får du komma tillbaka nästa vecka.
Ja, det var bara att åka hem.

2024-11-05
Är i min lägenhet och mår fruktansvärt dåligt, ser ingen utväg, ensamheten gör sig påmind. Sitter och hyperventilerar, har tre insulinsprutor framför mig.
Jag har verkligen inget att leva för, framtiden finns inte, allt är bara kaos som jag inte rår på. Men jag är även feg, svag som inte har modet att ta mitt liv. Skötaren på psykakuten i fredags ord har fastnat som ett mantra. - Varför tar du inte steget fullt ut att ta ditt liv, ringer i mina öron.
Ringer Mind (självmordslinjen) några gånger men det är upptaget. Hyperventilerar, försöker få kontroll över andningen, gråter. Sitter länge med telefonen i handen med nr 112 innan jag trycker på knappen.
- Förlåt att jag ringer, men jag vill ta mitt liv men är så svag och feg att jag inte klarar det, jag är helt värdelös, hulkar jag. Kvinnan tycker att det var bra att jag ringde och meddelade att jag skulle få hjälp. Pratar med kvinnan som försöker hjälpa mig med min andning och efter en stund kommer två ambulansmän till min lägenhet. Vi pratar lite och det bestäms att jag åker med dem till psykakuten. När vi kommer fram så går jag in i väntrummet och sätter mig vid ett bord. Efter en kort stund så kommer Tore Fors ST-läkare och Christoffer Gustavsson skötare och sätter sig vid samma bord som jag sitter vid. Tore börjar med att fråga om jag känner igen honom från i fredags.
- Nej, det gjorde jag inte, men om det nu var han så hade jag en fråga. Från journalen den 1 nov så hade han skrivit att jag kom in till avd 46 i två dagar
och sedan skrev ut mig pga Spanien resan. Hade han uppfattat att jag kom från IVA och den historien. Jo, det hade han förstått, sa han. Jag talade om hur avvisad jag kände mig i måndags.
Och vad kunde han hjälpa mig med nu? Han sitter och gungar på stolen. Jag tycker att han är arrogant och känslolös. Jag är uppgiven, ledsen,
ångest från helvetet och arg. Jag försöker berätta om alla turer hit och dit, hur jag blivit bollad med överallt, ingen vill hjälpa, alla bollar vidare. Så du vill alltså bli inlagd, - ja, det ville jag. Han reser sig upp och meddelar att han ska prata med bakjouren och går i väg, Christoffer efter. Jag får en fruktansvärd panikångestattack, det kommer en
annan manlig skötare och ger mig vatten och försöker lugna mig, - det blir nog bra, säger han.
Jag vandrar runt i väntrummet och försöker få kontroll över min andning, jag känner att läkaren inte är här för mig. Efter ett tag kommer Tore Fors och Christoffer Gustavsson tillbaka och vi går in i ett samtalsrum där han meddelar att det är fullt på avd 46, men en plats på avd 44 finns. Jag får fullständig panik, det är ju på 46 de känner mig, de som kan hjälpa mig som de inte hann sist för att jag skrev ut mig. Jag har bara varit på den avdelningen, förutom en gång, då jag hamnade på en annan avdelning, som verkligen blev ett trauma för mig, det är en annan historia. Jag försöker, - men om det blir en ledig plats på avd 46 i morgon eller så fort som möjligt
kan jag få byta då till 46 an? Nej, meddelar Tore Fors, jag har två val, avd 44 eller åka hem. Maktlös, ingen jävel vill hjälpa mig, rusar mot utgången vill bara därifrån,
gapar i min panik att jag inte orkar, inte vill leva längre. Jag hör Tore Fors komma bakom mig och frågar om jag vill ha en 72 timmars tid? Nej, jag tror vi skippar det, hör jag. Vill jag ha sjukresa hem? Jag är inte där i hans resonemang, svarar att det skiter väl jag i. Jag kom för att jag behövde hjälp. Jag orkar inte kämpa längre. Remissen till öppenvården från avd 46 var så fint och bra skriven om vad de tyckte jag behövde, men ingen respons över huvud taget från öppenvården Kristinehamn.
Alla kan bara dra åt helvete. Blir inledd i ett rum av Christoffer för att få min jacka och väska, Christoffer säger, -Tror du att det här är något hotel? Jag är så arg och ledsen, hur kan de behandla mig så här, utkastad från psykakuten. Det här händer inte. Hör i bakgrunden när jag bokstavligen blir utknuffad, -du är färdigbehandlad och har inget här att göra längre. Jag trillar ihop en bit utanför entrén. Gråter, hyperventilerar, efter en liten stund försvinner jag. Funktionella anfall har slagit till, händer oftast när jag blir för stressad. Vaknar av att någon trycker med väldig kraft på mitt nyckelben, skriker till.
Enligt Tores anteckningar så har jag nog legat där ca 25 min. Det är en väktare, han talar om att jag har två val, sätta mig i taxin som står där eller att polisen kommer, han rekommenderar taxin säger han.. Jag är helt förvirrad. Väktarna, två stycken tar mig i varsin arm, armkrok och knuffar in mig i taxin som kör mig hem. På väg hem är jag fast besluten att jag måste bli modigare och våga göra slut på detta liv, nu är det verkligen nog på alla sätt. Det finns verkligen ingen hjälp att få. Men när jag väl kommer hem 8 mil senare så är jag så slut så jag somnar chockad och likgiltig på samma gång.
Jag vill aldrig mer att ha kontakt med akut psykiatrin i Karlstad. Hamnat i samma kriskänsla flera gånger efter denna händelse men förtroendet för akutspyk är borta och jag får försöka hantera mig själv så gott det går. Är detta en engångsföreteelse eller händer sånt här ofta? Att bli behandlad värre än ett djur. Fanns ingen respekt för att jag var en människa i kris. Jag var skör, sårbar, på botten när jag kom men blev bara ännu mer trampad på.
Att behandla människor på detta sätt borde vara straffbart.
I min journal står inte speciellt mycket om situationen, Tore Fors har inte ens vidimerat händelsen.

Alena Landelius